OK, jag erkänner. Jag har varit lat på sistone. Rutinen då jag tränade med mina barn rann ut i sanden. De tappade intresset och har börjat göra andra saker. Så jag antar att jag följde dem och ”passligt nog” glömde bort att göra övningarna lika hängivet som jag gjorde för ett par veckor sedan.
Min man försöker peppa mig eftersom han verkligen kommit igång med sin bålmuskelträning och inte alls har haft ont i ryggen tack vare det. Jag vet att han menar väl men jag känner mig ganska pressad av det. Jag var igång bra ett tag, men träning har egentligen aldrig varit en del av min vardag så jag antar att jag fallit tillbaka i mina gamla vanor igen. Det känns trist att erkänna och jag känner mig lite nere och ensam om det här, eftersom andra verkar kunna fortsätta med programmet mycket längre än jag nånsin gör.
Häromdagen spelade jag en favoritlåt i köket och både jag och barnen började dansa. Det muntrade upp mig lite, men dansen slutade med blöta trosor. Det kändes verkligen som en knuff i sidan för att påminna mig om att jag behöver börja med knipövningarna igen. En del av mig är mycket medveten om detta, medan en annan del verkar stoppa mig från att göra det. Att hitta ett sätt att motivera mig själv – det är det som är det svåra.
« Tillbaka till dagböcker